onsdag 28 oktober 2009

Immersion: Fallstudie Excalibur

En del historier biter sig fast, den här fastande i mitt medvetande som en av de bästa skildringarna av en längre tid liggandes i havet. Den är särkilt inressant eftersom offret, John Dermott, är väl insatt i tekniska och fysiska frågor. Läs och lär, det här är teknikerna vi lär oss på överlevnadskurser satt i brutal praktik...



Under en leveranssegling utanför australiens västkust, tappade den toppmoderna 50 fot långa oceankappseglaren Excalibur kölen och kapsejsade med 6 man ombord. Detta är en fri översättning med delar ur två intervjuer.

"En konstig, metallisk smäll nereifrån båten var det första tecknet på att något gått fel. På tjugo sekunder gick Excalibur från en miljon-dollar-oceankappseglare till hopplöst vrak. Skepparen Brian hann ropa "kölen lossnar" innan han föll handlöst från ratten ner i vattnet.
På ett ögonblick var jag fångad under båten, i fullständigt mörker och utan luft. Att jag direkt kom åt kniven i bältet räddade livet på mig, eftersom jag inte kunde öppna kroken i min livlina och var tvungen att skära mig loss.
Jag fick rycka mig loss från tampar som fanns överallt i vattnet men kunde dra mig ut till kanten däcket trots den uppblåsta flytvästen och tryckte mig ut och flöt direkt upp till ytan.
Jag följde proceduren som vi lärt oss och vrålade "ett" rakt ut i mörkret.
"Två" kom svaret tillbaka och jag direkt efter det såg jag det blinkade ljuset från (Johns) flyvästljus. Det kom inga fler siffror, men John skrek "simma mot ljuset! simma mot ljuset! Inom ett ögonblick hade vi kontakt med varandra och frågan nu var hur vi skulle kunna hänga ihop och inte tappa bort varandra i mörkret. Båda hade flytväst, men det var bara jag som hade haft sele och den var nu avskuren.
Att knyta knopar var omöjligt, så vi drog varandra tät intill och satte karbinhaken i livlinan direkt i D-ringen på de både flytvästarna. Vi satt nu bokstavligt talat fast i varandra, höft mot höft.
Vi flöt högt i flytvästarna, och vinden drev oss som ballonger snabbt bort från båten samtidigt som vi skrek efter våra kamrater. När vi var ungefär 200m bort försvann hon och vi var ensamma

Både livvästljuset och Epirben var aktiverade och jag letade i minnet efter vad de hade sagt på överlevnadskursen. Hur skulle vi hålla oss varma?
När jag tänker på det, så nämnde de aldrig något om att stänga igen kardborrebanden i byxbenen och ärmarna på jackan för att minska in och utflödet av kallt vatten i kläderna. Det var fantastiskt vad varmt det kändes när vattnet stannade kvar ett tag och hann bli uppvärmt. Problemet var att det aldrig varade särkilt länge. Vi flätade ihop våra ben, vilket också var till stor hjälp och det är absolut en teknik som inte skall underskattas.

Mycket värme försvann genom huvudet och att ligga flera timmar - det suger krafterna ur dej.
Jag hade mer tur än Brian då jag kunde komma åt huvan på min jacka även om flytvästen var uppblåst. Däremot kunde vi inte komma åt Brians huva hur mycket vi än försökte. När vågorna bröt över oss hade jag lyxen att kunna dra ner huvan över ansiktet som skydd mot vattnet, vilket gjorde att jag svalde mycket mindre vatten än honom.
Snart drabbades vi av ett problem som vi aldrig hört talas om tidigare. De nämnde det inte på överlevnadskursen och efter att ha talat med alla sjömän jag känner - med erfarenhet från hundratusentals sjömil tillsammans - så hade helt ärligt ingen tänkt på det.
Med de uppblåsta flytvästarna som höll oss upprätt i vattnet, med benen släpande under vattnet som drivankare, vreds vi runt så att vi hela tiden låg med ansiktet mot vinden och mot de brytande vågorna.Föreställ dej att du ligger i strandkanten med öppen mun mot de brytande vågorna i sju timmar, tänk efter hur mycket vatten du skulle svälja tillslut.
Det är helt enkelt inte möjligt att ligga med ryggen mot vinden, du bara slösar energi. Energi som du behöver spara på för att överleva, energi du kommer att behöva senare.

Enligt min erfarenhet går hypotermi (nedkylning)och dehydrering (uttorkning)hand i hand. Att svälja havsvatten är oundvikligt, hur mycket du än försöker undvika det, och efter ett tag blir först kräkningar och i ett senare skede diareérna okontrollerbara. Brian som var mer utsatt började kräkas efter ungefär två timmar och det förvärrades hela natten. Det är inte bara fysiskt utmattande, utan direkt livsfarligt efter hand som tiden går.
Hypotermin kom smygande sakta men säkert. vattnet kyler snabbare än luften och från första början var det självklart en kall och blöt misär. Efter den första timmen blev huttringen mer uttalad och verkade komma i vågor - starkare och svagare - men för varje gång de ökade igen var de kraftigare och värre.
För att låta bli att tänka på vårt utsatta läge satte jag upp delmål:
Hur lång tid tills första planet kommer?
När det har sett oss, hur lång tid dröjer det innan helikoptern kommer?
och när de hittat oss, kommer dom att bjuda på varm choklad i helikoptern?


Epirben (PLB på 121.5MHz som John hade köpt och hängt i sin flytväst)hade nu larmat och vad vi inte visste var att den inte ger en exkat position utan har ungefälr 25 sjömils nogrannhet. Flyg med radiopejl kan inom det sökområdet hitta din pejlsignal och sedan förhoppningsvis få visuell kontakt med ljuset på flytvästen eller handbloss.
Tillslut såg vi ljus från ett flygplan, men ingen av oss har en aning om vad klockan var eller hur länge vi hade legat i vattnet. Den enda anledningen till att vi överhuvudtaget såg ljusen från planet var att Brian inte kunde få på sin huva och när vi följde ljuset var det uppenbart att det flög fram och tillbaka i ett sökmönster. Tillslut flög det över oss i cirklar innan det vände och försvann

(egen anm. Planet sökte efter epirb siganlen och såg tillslut ljuset från flytvästen. Planet i sig har ingen möjlighet att hjälpa men relayade position till räddningscentral som i sin tur dirigerade dit fartyg).

"We´re in deep shit" sa vi och tankarna började vandra till vänner och familj. Brian fann ett lugn i att han visste att hans finanser var i ordning, och att hans familj skulle klara sig väl utan honom. Jag fortsatte sätta mål, nästa var att se solen gå upp.
Att bryta ner natten i beståndsdelar, gav mig hela tiden mål. När ett mål var avklarat tog nästa över. Att se ljus på horisonten var bådas förhoppning och tillslut, tillslut såg vi ljusen från vad vi trodde var en trålare på väg mot oss. Stackars djävlar, fy fan för att bli utpurrad den här förbannade natten för att hjälpa klantskallar som oss. Det värmde och huttringen avtog men kom snabbt tillbaks igen..

Jag skall inte gå in på detaljer om räddingen, eftersom varje räddning är unik. Men jag säger bara att det vi trodde var en trålare, som skulle vara relativt lätt att ta sig ombord på, visade sig vara ett 60.000 tons Bulkfartyg. Det är då du inser att du kommer att behöver varje droppe energi som finns kvar i kroppen. Jag anser mig vara i hyfsat god kondition och har alltid tränat och det var en stor fördel nu.
Om du tror att ett oceangående handelsfartyg helt eneklt kommer upp långsides och drar ombord dej så kommer du att få en jävla överraskning! Det som skulle komma var klart det mest riskfyllda momentet under hela äventyret.

Jag hade ryggen mot fartyget och när ljusen började närma sig tittade Brian upp, . Han såg bulben på fartyget närma sig skrämmande snabbt rakt mot oss.
"SHIT it´s going to run us down" skrek han. jag vände mig om så gott det gick och såg hur hela himlen fylldes av synen av fartygets stäv och enorma bogvåg. Det spelade ingen som helst roll vad vi gjorde, vi kunde inte simma undan - särkilt inte då vi satt ihop med livlinan - och vågen kastade oss långt ut från fartygssidan.
Fartyget cirklade runt oss och försökte komma långsides tio gånger, tills de tillslut lyckades få stopp med mig och Brian på läsidan. Men då var vi ändå fortfarande 40-50m ifrån fartyget, och var tvungna att försöka simma trots livlinan. Nu fullkomligen sprutade adrenalinet i kroppen!
Det finns olika tekniker för att bärga människor ur havet, men handelsfartyg är inte byggda för sjöräddning och kan du inte hjälpa till själv blir det nästan omöjligt. Det handlar om enkel utrutsning som livbojar, stegar och rep med öglor knutna på.
Efter två misslyckade försök att lyfta oss med livboj och lotslejdare, fanns det inte mycket krafter kvar. Brian var helt färdig.
Återigen visade överlevnadskursen sitt värde eftersom vi var bekanta med lyftsling, som de helikoptrar använder. När besättningen på fartyget kastade en lina med ögla på till oss visste vi vad vi skulle göra.
Men ett varningens ord - låt ingen lyfta din armar över huvudet för att hjälpa dig över relingen. Det var vad man gjorde med mig och jag gled helt enkelt ur min blöta jacka, och med den följde flytväst och all överlevnadsutrustning. Jag föll baklänges tio meter ner i havet igen.

Det är inte så du vill dö.

Att jag landade med fötterna först, mitt i en livboj som jag nyss höll krampaktigt om är en chans på miljonen. Ibland måste man ha tur i oturen, annars överlever man inte
Väl ombord dog adrenalinruschen sakta ut, och hypotermin tog över igen. Brian var i princip avsvimmad och de hade redan dragit av hans blöta kläder och invirad i en filt. Jag blev buren till en sjukhytt, avklädd och invirad i varma filtar jag också.
Kroppen skakade helt okontrollerbart och fortsattae att göra så en bra stund efter räddingen. Det enda som hindre mig från att sluka nudlarna som kocken dukade fram var att jag helt enkelt var rädd för att peta ut ögat med gaffeln eftersomm händerna skakade så illa. Trösten var fruktansvärd men man gav oss bara små mängder vatten, förmodligen för att inte stressa njurarna som hade fullt upp med att spola undan allt salt ur kroppen.
Min råd till er som vistas på havet är att ha med dig så mycket överlevnadsutrustning du kan bära, allting måste sitta fast på dej och vara lättåtkomligt, även under vattnet och i mörker. Jag kan bara hänvisa till min egen erfarenhet, men det fungerade och det gjorde skillnad."
Brian Mc Dermott, Yachting world sep 2003 &

Kommentar: detta är den bästa källan jag har till överlevnadstekniker i havet och den här historien går om och om igen i mitt huvud när jag utbildar. Den pekar så tydligt på vikten av att veta hur utrustningen fungerar, att veta hur den fungerar tillsammans med min andra utrustning, klädsel etc Och den pekar tydligt på styrkan i att vara förberedd och medveten.
Är det något man kunde önska så är det att de hade försökt stanna vid vraket och klättra upp på det. Ofta flyter vraken flera dagar efter en kapsejsning, både stora och små båtar, och även Excalibur fann man flytande efter ett par dagar. Men jag tvivlar inte på att de båda gjorde vad de kunde under förutsättningarna.
Både männen var iklädda vanliga sjöställ och hade 150N uppblåsbara flytvästar på sig. Brian hade en PLB som sände nödsignal till land, utan den hade de förmodligen inte överlevt utan drivit runt tills de drunknade i flytvästarna. Ägaren till varvet som bygbt båten dömdes till fyra års fängelse för dråp på de fyra besättningsmännen som blev kvar inne i vraket

Endast den första bilden visar dExcalibur, efter att hon hittades efter olyckan. De övriga bilderna är ihopplockade från liknande incidenter och skall endast beslysa sitautionen. Belysa då, eftersom det var mörkt.

måndag 26 oktober 2009

Immersion: Tecken på drunkning


Drowning is not the violent, splashing, call for help that most people expect. The captain was trained to recognize drowning by experts and years of experience. The father, on the other hand, had learned what drowning looks like by watching television
gcaptain.com fanns en intressant sammanställning om reaktioner på drunkning.

Instinktiv drunknings reflex ( fri översättning från Instinctive drowning response) - namngiven av Dr Francesco A. Pia, beskriver hur ett druningsoffer gör för att rädda sig undan faktiskt eller upplevd drunkning.Och det ser annorlunda ut än vad man kanske tänker sig. det förekommer ganska lite plaskande, inget vinkande och inga skrik på hjälp över huvud taget.
för att få perspektiv på hur tysta och odramatiska drunkningar ofta är, tänk på att drunkning är den nästa vanligaste orsaken tll dödliga olyckor ( I USA) efter trafikolyckor. av de 750 barnen som kommer att drunkna i i USA nästa år, kommer 375 av dem att göra det inom 25 meters avstånd från en förälder eller annan vuxen.
I 10% av fallen kommer drunkningen att direkt bevittnas av en vuxen, utan att denne förstår vad som händer (källa CDC). Drunkning ser inte ut som drunkning. Dr Pia beskriver i en artikel för amerikanske kustbevakningens tiding On scene magazine hur den instinktiva reaktionen på drunkning så här:


Utom i undantagsfall, så är drunkningsoffer fysiskt förhindrade från att ropa på hjälp. Respirationsappraten är konstruerad för att andas och rösten är en sekundär effekt, eller möjligen en bieffekt. Andningen måste fungera för att rösten skall fungera.
på ett drunkningoffer är munnen och luftvägarna över och under vattenytan om vartannat. Munnen är oftast inte över ytan tillräckligt lång tid för att hinna andas ut, andas in och ropa på hjälp. Under den tid munnen är över ytan tenderar man att andas hastigt in och ut innan munnen hamnar under ytan igen.

Drunknande människor kan inte vinka på hjälp. Instinkten säger åt dem att sträcka ut armarna lateralt och pressa dem ner mot vattenytan. Att trycka armarna nedåt mot vattenytan ger offerts en hävarm som ger dem möjlighet att lyfta munnen över vattenytan så de kan andas.

Genom hela perioden av aktiverad drunkningsreflex, saknar man viljestyrd kontroll över armrörelserna. Fysiologiskt kan ett drunkningsoffer som kämpar för att hålla sig över ytan inte sluta "drunkna" och utföra viljestyrda (rationella) rörelser som att vinka på hjälp, simma mot räddning eller ta tag i räddingsutrustning.

Under hela perioden av aktiverad drunkningsreflex är offrets kropp upprät i vattnet, och inga bevis finns för att man använder sig av en effektiv benspark för att hålla upprätt läge. detta är mycket ineffektivt och offret klarar oftast bara forstätta kämpa på ytan under 20 till 60 sekunder innan luftvägarna hamnar under vatten.
(Källa: On scene magazine: Fall 2006)
Det betyder inte att en person som skriker på hjälp och fäktar med armarna inte är illa ute, de upplever vad som kallas akvatisk panik (egen översättning från aquatic distress). Den förekommer i vissa fall före drunknigsreflexen. Akvatisk panik är ofta kortvarig men till skillnad från faktiska drunkningsoffer så kan den som upplever akvatsk panik fortfarande assistera vid sin egen räddning genom att greppa livbojar, livlinor etc.

Var observant på följnade tecken hos en person i vattnet:
Huvudet lågt i vattnet, munnen nära vattnet
Huvudet bakåtlutat med munnne öppen
Glasartad och flackande blick
Stängda ögon
Hår framför ansiktet och ögonen
Vertialt flytläge
Hyperventilerande eller flämtande
Försöker simma men kommer inte frammåt
Försöker rulla över på rygg
Trampar vatten
Hundsim

Så om en besättningskamrat men ser OK ut, ta det säkra före det osäkra. Bland de vanligaste reaktionerna på drunkning gör att det inte verkar som att man drunknar.
det kan se ut som att man bara trampar vatten och ser upp mot fartyget.
Ropa och kolla om allt är OK . om de svarar - så är det förmodligen OK.
Får du bara ett tomt stirrande till svar, då är det bråttom. Då kan du ha så lite som 30 sekunder att hjälpa offret.
Och till alla föräldrar: barn som leker gör ljud. När de tystnar, gå och kolla varför
Min egen erfarenhet både från övning och skarpa fall bekräftar detta - det är inte dom som plaskar och ropar som är problemet utan de som slutar simma och ligger still. Det är oerhört svårt att se om någon faktiskt har problem och väldigt ofta mår de som jag faktiskt tror ligger illa till, alldels utmärkt. De som får "panik" tystnar, fryser fast och börjar röra sig ineffektivt och trots uppmaning att den som frå problem skall vinka för att få hjälp, så händer det aldrig.
Kan ni se någon på bilderna som ser ut att ha problem?

lördag 10 oktober 2009

Immersion: forskning



När man forskar i människokroppens reaktioner bländas man ofta av historier om överlevnad mot alla odds.
Eller om plötlig och oväntad död.
Man både målar fan på väggen och berättar om mirakel, vilket gör det svårt för en lekman att se vad som egentligen är att vänta - i de flesta fallen. En vårdcentral är inte som ett avsnitt av Dr House. Och att sjörädda är inte som The guardian.
Common diseases occur commonly, och därför måste man försöka gräva i rutinuppdragen, och även i de ovanliga uppdragen - inte bara katastroferna och de udda fallen.

Och just detta är ett problem: hur ser en vanlig sjöräddning ut? Hur mycket bakgrundsinformation har vi? Man kan tycka att med tusen års tradition av sjöfarande borde det finnas hur mycket forskning som helst om drunkning.
Och att man redan tidigt insett riskerna med kallt vatten är förmodligen helt självklart. Men faktum är att man har betraktat drunkning mer som ett öde än en risk genom tiderna, en princip som delvis lever kvar. Den som faller i drunknar och dör, simmar man förlänger man bara plågorna.

Det är egentligen först under världskrigen som man börjar ta reda på fakta om vad som egentligen händer och hur man kan motverka drunkningsdöden, främst på grund av att de stridande inte har råd att förlora hur många kvalificerade besättningsmän som helst. Och framförallt är det stridspiloter man värdesätter, inte sjömän.
Det tar helt enkelt för lång tid att utbilda en ny pilot för att man skall kunna låta dem drunkna i havet efter att ha blivit nedskjutna av fienden.Och krigen erbjuder så klart mängder med information. Tusentals sjömän förliser till havs, och i nazisternas koncentrationsläger genomförs rena studier på försökspersoner.
Och faktum är att anledningen till att man forskar, färgar resultaten. Man har svårt att hitta fakta runt de piloter och sjömän som dör innan de kommer hem och kan berätta vad som hände. Därför styrs läran mot hur man räddar dem som redan har goda chanser att överleva.

Man såg ganska snart att det tycks finnas fyra faser hos de som faller i vatten.
De första - chockfasen och därefter en tillvänjningsfas, - är snabba och tumultartade och assoscieras med de första minuterna efter att man fallit i vattnet. Dessa följs av en längre nedkylningsfas och såsmånigom medvetslöshet. En fjärde fas identifieras som de som omkommer i samband med eller efter räddningen.
Ganska tydligt var också att de som blev medvetslösa ganska snart drunknade. Något förenklat kan man säga att detta, tillsammans med det faktum att de som överlevde i princip alltid hade överlevt de första två faserna är anledningen till att forskarna valde att koncentrera sig på den trejde nedkylningsfasen.

Och faktum är att man har gjort ett mycket bra jobb. Livflottar, överlevnadsdräkter, beräknade överlevnadstider, räddninsg och behandlingsmetoder - alla områden har revolutionerats och anpassats för att bästa hjälpa de nedkylda - hypoterma - sjömannen ur havet.

Men trots femtio års forskning så finns det en störande detalj: nämligen att drunkning fortfarande är en av de vanligaste dödsorsakerna i världen. Dr Golden hänvisar till 140.000 dödsfall till havs i sin "Essentials of sea survival", i sverige drunknar runt 200 per år och drygt 25 av dem till havs. Hur mycket forskningen har hjälpt och hur många som faktiskt drabbas av den eller andra aspekten av drunkning, det vet ingen helt säkert. I en av de största undersökningarna om drunkningar, utförd av kanadensiska transportstyrelsen, konstaterar man att i 72% av fallen har man inte tillräckligt med information för att placera in drunkningsoffren i någon av de ovannämnda fyra faserna.. Alltså famlar vi fortfarande egentligen fortfarande i blindo, och det ger möjligheten till missförstånd och tvetydigheter i behandlings och räddningsmetoderna.